Det är ett slitet uttryck, ”I betraktarens öga”. Bakom slitna uttryck finns ofta något tänkvärt. De senaste dagarna har det gått lite diskussion bland naturfotografer om genrens utveckling, mening etc. Jag ser mina egna fotografier som bilder, inte en genre. De behöver inte en förklaring, de behöver inte vara nyskapande. De får sitt berättigande (eller ej) hos betraktaren – antingen ser du något intressant i dem eller också inte, och det är något jag tror är individuellt (”i betraktarens öga”). Jag hoppas förstås de väcker en känsla. En genre som ett eget entitet är något jag har svårt att intressera mig för.
Läsning på andra bloggar: